Christmas spirits

Det utlovade champagneinlägget låter vänta på sig. Jag är inte riktigt inspirerad just nu (precis på upphällningen av dagen före dagen före dopparedan och fortfarande med ett återstående jobbpass mitt i julrushen på Systembolaget), men det kommer i mellandagarna. Lovar.

Jag hoppas att ni har lyckats få tag på något annat än Sofiero och Castillo de Gredos (som jag sett folk på fullaste allvar handla till julbordet idag). Jag skulle ju inte bli någon jobbig vinsnobb. Men jag är rädd för att det gick fort. Skit samma: vad ni än dricker så hoppas jag att ni njuter. Punkt.

Själv blir det en härlig blandning av favoritsnapsen (Läckö), öl (Schlösser Altiber, Ola Dubh och allmän julöl för mer seriösa tillfällen och Arboga 5,3 för mindre seriösa sådana), vin (pinot noir i form av Kings ridge till juldagens kalkon och Milton Park Cuvée framför brasan), portvin och inte minst whisky i alla möjliga varianter (och självklart min egen Lagavulin Destiller's Edition från 1991 - den är grym!).

God jul. Och låt er väl smaka.

A taste of ale at Christmas

Från Guinness Storehouse i Dublin förra december

Ale, mina vänner. Testade vi för några fredagar sedan, men jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu. Ale är alltså ett samlingsnamn på överjäst öl. Öl som räknas under ale jäser man under högre temperaturerer och de får därmed en mer komplex smak. När lagerölen kom slog den ut alen överallt utom i Storbritannien, men alen återkom i och med de senaste 20 årens växande intresse för öl i alla former.

Ale existerar i olika underkategorier, såsom Stout (där Guinness är Irish eller Dry och Imperial innebär en mer alkoholstark variant): en mörk öl (pga rostat, omältat korn som används i bryggprocessen) som inte är lika söt som den brittiska, och Porter: som är något sötare än Stout, men någon tydligt definierad skillnad finns faktiskt inte. Det intressanta med den är att den till skillnad från andra ölsorter kan funka att lagra.

Sedan finns det Trappistöl (som visserligen inte är en egen kategori, utan mer en typ av öl bryggt av trappistmunkar i Belgien och Nederländerna) som Chimay och brittiska Pale Ale, där man använder sig av ljus karamellmalt istället för mörk och ölen blir ljusare och sötare. Även Altbier (en slags tysk Pale Ale) och Brown Ale (klassiskt brunfärgad öl som varierar alltifrån lågalkoholhaltiga, milda till något kraftigare varianter som Newcastle).

Personligen är jag, whiskydrickare som man är, förtjust i mörk öl och Guinness är storfavoriten. Fast visst finns det en tendens att bli väldigt mättad om man dricker för mycket och ibland är det riktigt gott med något mer lättdrucket.

Först ut: Schlösser, en altbier som jag tyckte var riktigt bra. Besk, men också fyllig. Tror den skulle passa riktigt bra på julbordet, med tanke på kavrings- och knäckstuket. Mina kära kollega, som höll i provningen, hade även slängt in två luringar, varav den ena var Störtebeker, decembers alkoholfria nyhet. Den var riktigt okej, om än något blaskig. Men det blir ju lätt så utan alkohol. La Trappe Isid'or är en Trappistöl från Nederländerna som jag inte blev alltför till mig över. Fullt drickbar, men lite underligt med ristoner. Twisted Thistle smakade så otroligt mycket citrus att jag inte alls blev vidare intresserad och Slottskällans Red Ale stack inte heller ut.

Zeitgeist Black Lager var speciell, och, skulle det visa sig, ingen ale utan en mörk lager (en tung och rökig sådan). Rigor Mortis Abt från Kanada var betydligt mer alkoholstark än övriga (10,5 %), men trots den läckra etiketten tyckte jag inte att den var sådär himlans bra. Sedan var det dags för Ola Dubh Special 12 Reserve - en Imperial Porter lagrad på whiskyfat. Den var mycket riktigt både fatig, rökig och tung and I loved it. Som avslut: Bedarö Bitter. En svensk, bitter ale precis som britterna har sin pale ale. Den var bitter och den var besk. Och alldeles för mycket, dessutom. Mjae.

Det finns, som ni märker, en hel oupptäckt värld av öl därute och jag måste erkänna att jag är riktigt sugen...

Lyx i december

Decembernyhetena bjuder dessvärre inte på så mycket spännande som de föregående månaderna, men visst finns det undantag. En Amarone från Allegrini, t.ex., och jag anar att den absolut kan vara värd sina 475 spänn. Eller sydafrikanska Leopard's Leap, en merlot för blott 77:-. Leter man efter något att långlagra och råkar ha lite slantar över hade jag gått på La Poja, även den från Allegrini, för 495.

Fast framför allt har jag hittat en julklapp till mig själv: australiensiska shirazen Hungerford Hill från storfavoriten Barossa Valley. 149 kronor - and I can't wait.

Bland de vita hittar vi chilenska Errazuriz-producerade Four Elements (innehållandes fyra druvsorter, naturligtvis - chardonnay, viognier, marsanne och roussanne) för 79, tyska QbA (riesling) från Wegeler (producenten) och Mosel för 99 och sydafrikanska (Stellenbosch) The Tin Mine White (sauvignon blanc, chardonnay, viognier) från Zevenwacht för 119. Den sistnämnda lär vara klockren.

Det har kommit ett amerikanskt, mousserande vin från Columbia Valley, på en chardonnay och pinot noir-mix, för 119 vid namn Domaine Ste Michelle som jag absolut vill prova på. Jag tror det kan vara något. För att inte tala om roséchampagne från André Clouet för 319:- Deras ordinarie champagne ligger på ovanligt billiga 259, men den är prisvärd så ni anar inte.

Öl? Amerikanska Fresh Hop, danska Midtfyns Double IPA, kanadensiska Rigor Mortis Abt eller amerikanska Stone Vertical Epics 09 09 09.

Igår höll jag den där mousserandeprovningen för teknologerna. Det gick bra och de verkade mycket nöjda, även om det lätt blir mycket att ta in sådär till en början. Nu har jag eventuellt ett och annat uppkommande gig i vår också, allt lite beroende på.

Drick glögg! Eller för all del mousserande vin på en vanlig sketen tisdag. Jag tror att meningen med livet är att lyxa till tillvaron när man minst tror att man faktiskt kan göra det.

Heaven on a Monday

Igårkväll hamnade jag på en stängd restaurant någonstans i Stockholm - och det blev en kväll jag sent ska glömma.

Till förrätten, bestående av serranoskinka, oliver och bread sticks (kort sagt lite tapasstuk) dracks det en lite dyrare Cava i form av Bocchoris (med de tre traditionella druvorna: Xarel-lo, Macabeo och Parellada). Otroligt frisk och mycket krispig. Och finns faktiskt att beställa via Systembolagets beställningssortiment.

Till huvudrätten (rökt lax serverad på en äppel- och gurksallad med pepparrotskräm och färskpotatis till) blev det minsann Delamottes årgångschampagne (blanc de blancs) från 1999. Cava är minst sagt Cava, men champagne är champagne och den här var verkligen inte dum.

And for dessert: Chokladparfait med chili, röd grapefrukt och kanel. Till det Maury expression. And oh, yum.

Vidare smakades det på House Wine Red från Washington state; en cabernet sauvignon-merlot-syrah-mix från 2006 för strax över hundralappen som förvånade rejält, och Xavier chateauneuf du papen Cuvée Anonyme (2005) med grenache, mourvèdre och shiraz (grenache being the usual one). Den var bra jäkla trevlig. Trust me.

Lagrad rom blev det också - och en helt ny upplevelse. Som gammal bartender har jag tyvärr förknippat rom främst med blaskiga rom och cola-varianter, men det här var någonting helt annat. Och whiskybrud som man är...

All in all, it was heaven on a Monday.