A taste of ale at Christmas

Från Guinness Storehouse i Dublin förra december

Ale, mina vänner. Testade vi för några fredagar sedan, men jag har inte haft tid att skriva om det förrän nu. Ale är alltså ett samlingsnamn på överjäst öl. Öl som räknas under ale jäser man under högre temperaturerer och de får därmed en mer komplex smak. När lagerölen kom slog den ut alen överallt utom i Storbritannien, men alen återkom i och med de senaste 20 årens växande intresse för öl i alla former.

Ale existerar i olika underkategorier, såsom Stout (där Guinness är Irish eller Dry och Imperial innebär en mer alkoholstark variant): en mörk öl (pga rostat, omältat korn som används i bryggprocessen) som inte är lika söt som den brittiska, och Porter: som är något sötare än Stout, men någon tydligt definierad skillnad finns faktiskt inte. Det intressanta med den är att den till skillnad från andra ölsorter kan funka att lagra.

Sedan finns det Trappistöl (som visserligen inte är en egen kategori, utan mer en typ av öl bryggt av trappistmunkar i Belgien och Nederländerna) som Chimay och brittiska Pale Ale, där man använder sig av ljus karamellmalt istället för mörk och ölen blir ljusare och sötare. Även Altbier (en slags tysk Pale Ale) och Brown Ale (klassiskt brunfärgad öl som varierar alltifrån lågalkoholhaltiga, milda till något kraftigare varianter som Newcastle).

Personligen är jag, whiskydrickare som man är, förtjust i mörk öl och Guinness är storfavoriten. Fast visst finns det en tendens att bli väldigt mättad om man dricker för mycket och ibland är det riktigt gott med något mer lättdrucket.

Först ut: Schlösser, en altbier som jag tyckte var riktigt bra. Besk, men också fyllig. Tror den skulle passa riktigt bra på julbordet, med tanke på kavrings- och knäckstuket. Mina kära kollega, som höll i provningen, hade även slängt in två luringar, varav den ena var Störtebeker, decembers alkoholfria nyhet. Den var riktigt okej, om än något blaskig. Men det blir ju lätt så utan alkohol. La Trappe Isid'or är en Trappistöl från Nederländerna som jag inte blev alltför till mig över. Fullt drickbar, men lite underligt med ristoner. Twisted Thistle smakade så otroligt mycket citrus att jag inte alls blev vidare intresserad och Slottskällans Red Ale stack inte heller ut.

Zeitgeist Black Lager var speciell, och, skulle det visa sig, ingen ale utan en mörk lager (en tung och rökig sådan). Rigor Mortis Abt från Kanada var betydligt mer alkoholstark än övriga (10,5 %), men trots den läckra etiketten tyckte jag inte att den var sådär himlans bra. Sedan var det dags för Ola Dubh Special 12 Reserve - en Imperial Porter lagrad på whiskyfat. Den var mycket riktigt både fatig, rökig och tung and I loved it. Som avslut: Bedarö Bitter. En svensk, bitter ale precis som britterna har sin pale ale. Den var bitter och den var besk. Och alldeles för mycket, dessutom. Mjae.

Det finns, som ni märker, en hel oupptäckt värld av öl därute och jag måste erkänna att jag är riktigt sugen...