tisdag 22 juni 2010

Vinresa till franska Alsace

Fina, fina vinrankor

Huvudgatan i Bergheim, där vi bodde, hette så passande

Utanför Gustave Lorentz, en av de kändare producenterna

Brorsan är helt slut, efter en rejäl provsmakning hos Spielmann. Vi testade betydligt fler än de som står kvar på bordet, kan tilläggas, så go figure...

Utanför Bruno Sorg

De fina, vinbeklädda kullarna

De senaste dagarna har spenderats i Frankrike, närmare bestämt Alsace, och främst med att provsmaka en oändlig mängd viner.

Alsace består i princip av mängder med små, små byar (alltid med en fin kyrka i mitten) mittemellan en massa berg och dalar och sluttningar, där alla vinrankorna växer. Fint som snus.

Det fungerar så att man helt enkelt kliver in på en miljon (literally!) olika små ställen (och de kan se helt olika ut; alltifrån seriösa kontorslokaler till någons pitoreska vardagsrum), till olika producenter, och ber att få smaka deras vin. Vanligtvis testar man 8-12 st, som minst 4-5 och som mest 20-25. Ibland vill de själva presentera sina viner i en viss ordning (för att det framhäver dem på bästa sätt) och ibland är man själv säker på vad man är ute efter eller vill testa mer av och då säger man bara det. Sedan slutar det ofta med att man köper en hel del, så alla tjänar på det.

En oerhört häftigt upplevelse, let me tell you. Och hör och häpnad; till och med JAG blev less på vin till slut. I lördags var vi till 8 olika ställen; 4 på förmiddagen och 4 på eftermiddagen, så ni kan ju tänka er själva, med tanke på vad jag skrev om hur mkt man testar. JA, jag spottade. Annars hade man knappast överlevt och det är liksom inte värt att bli på lyset - man är alldeles för upptagen med att upptäcka vad som är riktigt bra och vad man bara måste köpa.

Alsace är ett mycket välkänt vitvinsområde (visst görs här pinor noir också, men det vita vinet dominerar något enormt) och har fyra erkända så kallade ädla druvor; riesling, muscat, pinot gris och gewürztraminer, som odlas mest och helt enkelt funkar bäst i det klimatet och med den jordmånen de har där.

Ju dyrare och mer omsorgsfullt gjorda viner, ju mer håller man sig till de fyra och främst då de tre sistnämnda (som fungerar utmärkt att göra sötare efterrättsvarianter på, s k vendages tardives - late harvest - alltså helt enkelt viner gjorda på druvor man skördar sent, som hinner drabbas av ädelröta (ett slags positivt mögel. Haha).

Förutom de fyra ädla druvorna gör man även basviner (billigare, enklare varianter) på vita sylvaner och pinot blanc och, som jag nämnde, röda pinot noir.

Vi har varit till de lite kändare producenterna Gustave Lorentz, Dopff, Sparr och Hugel (samtliga har viner i Systembolagets bassortiment), men även (måhända för mig) till mer okända som Spielmann, Balbeisen, Wolfberger, Bruno Sorg och Pierre Henri och Paul Ginglinger.

Mest nöjd är jag med den lite dyrare (35 euro) flaskan från grymma Marcel Deiss, faktiskt en blandning av pinot gris och gewürztraminer. Till min förvåning hittade jag även en riktigt billig, men också riktigt god pinot noir för knappa 70 spänn. Det ni. Nu vet i fan om jag inte (äntligen!) har fått mig en tankeställare vad gäller den druvan, alltså. Så god var den.

Jag rekommenderar ALLA att åka dit. Det är mysigt, det är charmigt, det är skandalöst mycket gratissmakning och man lär sig hur mycket som helst.

tisdag 1 juni 2010

Smaker och samspel

Igår var jag på en Smakernas Samspelsprovning på den andra citybutiken här i stan. Det är alltid supernyttigt att repetera grunderna och man glömmer ju så lätt.

Jag har tjatat om det här förut, men nu kommer det igen; det finns fem grundsmaker - sött, surt, salt, beskt och umami (smaken av protein). Det här är vad man måste lära sig att känna igen i både mat och dryck och sedan anpassa och matcha därefter.

Igår testade vi två vita viner; ett torrt, med mycket syra (Brocards Petite Chablis) och ett halvtorrt, med mer sötma (Deidesheimer Spätlese), ett rött, strävt vin (Brolio), en öl med mycket beska (Brewdog Punk IPA) och slutligen ett sötare mousserande (Asti Cinzano). Till detta; citron (surt), maräng (sött), chilisås (starkt), ruccola (beskt), soja (umami/salt), bearnaisesås (som är fett) och sorbet (som är kallt). Allt för att se hur maten påverkar drycken och vice versa. Härlig middagsblandning, inte sant?

I alla fall. Basic thinking. Om man dricker vin med hög syra till söt mat så upplevs vinet som betydligt surare (chalibs + maräng, t.ex.) = inte så bra. Om man däremot dricker samma vin till mat med hög syra (citron, crème fraiche) så mattas syran i vinet av och blir mer uthärdlig. Ett sötare vin, däremot går bra att matcha med söt mat. Sur mat gör att vinet upplevs som något sötare, men det är ju mest en smaksak om man uppskattar det eller inte.

Strävt vin med sälta gör att vinet känns mindre strävt. Så till en kötträtt med mycket soja är det smart att välja ett riktigt strävt vin, så försvinner inte vinet helt och hållet i maten. Tänk på att "salt dämpar allt"!

Ett beskt öl tillsammans med besk mat (ruccolan) gör att det hela upplevs som ännu mer beskt. Ruccolan är bättre med ett syrligt vin, gärna från exempelvis Alsace (tips; Alsace går bra till det mesta, speciellt lite trixiga kombinationer).

Fet mat upplevs mindre fet om man dricker ett vin med hög syra till, så välj ett italienskt till kött med bearnaisesås, t.ex. Stark mat upplevs som mindre stark med hjälp av sötma. Därför är det bäst med ett halvtorrt eller en veteöl (som inte är så beska) till det.

Kyla då? Bidrar till att smaklökarna domnar och gör att aromerna till stor del försvinner. Ett sött vitt vin har därför en tendens att bli lite blaskigt och platt tillsammans med en kall sorbet. Så vad göra? Vad dricker man till en kall glassdessert? Mousserande med lite sötma i! Bubblorna är nämligen luft- och arombärande. Och sött till sött är som det ska vara. Tar man ett mindre sött vin till en väldigt söt dessert upplevs det nämligen som mindre sött, beskare och strävare = inte så kul.

Vad gäller umami, f ö , så kan man vara mer eller mindre känslig för det. Vissa tycker att rödvin i kombination till räkor är det värsta man kan äta (I do!), andra inte och vissa anser rödvin vara en utmärkt kombination till en varierad ostbricka (där är jag inte alls lika känslig, även om jag tydligt känner att grönmögelost är betydligt godare till sött vitt vin eller portvin).

Ibland är vi ju som Joey i den amerikanska serien "Friends" som får en (misslyckad) dessert bestående av (bland annat) vaniljkräm, sylt och strimlad biff och han kan inte förstå varför det skulle vara äckligt; "What's not to like!? Custard? Good! Jam? Good! Meat? Goooood!" Lite så känner jag med rödvin och ostar; vin är gott och ost är gott! Sedan kan kombinationen vara mer eller mindre exquisite, men det är en annan historia...

torsdag 6 maj 2010

Öl och åter öl


I slutet av april hade vi ölprovning på jobbet, inkluderande alla möjliga olika varianter - burkar, flaskor, lager, ale, veteöl osv. Tio stycken allt som allt och något delade meningar. Här följer mina, icke så objektiva, åsikter.

Först ut var den nya franska Jenlain på halvburk; en lätt, basic lager som hade en skum bismak och inte alls föll mig i smaken. Yuk! Vidare en helburk i form av Crocodile och den var bättre (inte speciellt svårt, visserligen), men fortfarande en ganska trist, vanlig lager. Och som nummer tre, S:t Eriks Pilsner (som jag visste sedan innan inte hade fått så bra kritik) och mjae. Fruktigare än de första, men något parfymerad och ingen hit direkt. Pilsnern är f ö ursprungslagern, även om det lätt blir ett smeknamn för en öl i allmänhet.

Öl nummer fyra var mer åt bärnstenshållet och något mer av en ale, men nehejdå. Också det en lager, nämligen Dugges Lager No 1. Den var helt okej. 5:an gick åter åt det gulare hållet, men inte lika gul som de första och dessutom grumlig; veteölen 312 Urban Wheat Ale. Lite jästig, men trevlig. Som nummer 6: Nils Oscars Kalasöl och nu blev det rejäl bärnsten igen och alla gånger en mörk lager, full med sirap och melass och brändare toner. Gott!

7:an var helt klart min stora, nya favorit; Ocean Eko Pale Ale, bärnstensbrun, ekologisk och mer komplex än alla de andra. Kavring! Och så god att jag gick och köpte den ögonabums. 8:an i jämförelse var ingen höjdare; gulare igen och alldeles för mkt jästtoner. Jag kom aldrig över jästtonerna. Vilken är konstigt, för jag har druckit Brewdogs Trashy Blonde (haha!) förut och tyckt att den var ganska okej, men nej. Inte nu.

Som nummer nio återkom min stora påskfavorit; Mikkellers Jackie Brown; en mörk, rejäl och skummig ale som jag som sagt redan tagit till mitt hjärta. Så även denna gång.

Och slutligen; "den lilla katastrofen" - Frülis Strawberry Beer. Ja, ni hörde rätt. Jordgubbsöl. Det smakar som om någon har hällt ljus lager i jordgubbssaft och nej, det är inte gott. Inte alls. Men smaken är ju som baken och vissa tyckte att den var "jättesmaskig" (...). Kommentar överflödig.

I övrigt har jag beställt och släpat hem Nils Oscars Coffee Stout, dock inte testat ännu, så jag återkommer.

Imorn blir det till att hålla roséprovning för kollegorna innehållandes vårens alla nyheter. Spännande!

onsdag 5 maj 2010

Nytt i maj


Äntligen maj! Med maj kommer rosévinerna och jag ska hålla i inte mindre än två roséprovningar innan månaden är över. Återkommer med en utvärdering där. Som det är nu har jag nöjt med mig att beställa Les Fumées Blanches rosévariant (annars ett mycket gott sauvignon blanc-vin).

I måndags släpptes sommarnyheterna på Systembolaget. Hos mig hittar ni två mousserande, i form av sydafrikanska Anura för 149, som jag verkligen tror kan vara något, och en spansk cava från Albet i Noya: Petit Albet Brut (mycket välkänd producent) för blott 79; en klassiker med originaldruvorna, som har fått hyfsad respons från kritikerna. I'll let you know.

Även lite rödvin har det blivit; sydafrikanska Saam Cape Blend (pinotage, shiraz, cab sauv och merlot) för blott 69:- och australiensiska Armidale Hill Grove (cab sauv-merlot) för 59:- (!). För att inte tala om något så ovanligt som ett roséportvin: Quevedo. Funderar på att slänga in det som joker i någon av mina provningar, mest för att jag verkligen vill testa.

Oppigårds har två nya sommaröler ute; Slåtteröl (lager) och Summer Twist (ale) (med risk för att de försvinner fort, så testa snarare för tidigt än försent) och Sigtuna har veteölen Sommar Wit.

Sedan har ju Mackmyra släppt Special 04, i läcker chokladbrun kartong. Mycket mer än så kan jag dessvärre inte konstatera.

måndag 12 april 2010

Toscana, USA, Alsace och lite annat


Jag tänkte passa på att slänga ner några rader angående provningar jag har varit på den senaste tiden.

I mars månad var det dags för italienska Toscana och vi testade fyra olika röda och två vita, söta, varav det ena vi föll pladask för: Ruffino Serelle. 129 kronor, från Chianti (som är ett distrikt i regionen Toscana - bara för att reda ut begreppen) och helt underbart. Testa till äppelkaka, för sjutton! Yum! Även röda Piccini slank ner därifrån och var helt okej. Inte riktigt my cup of tea, dock, och go figure för blott 75 kronor och dessutom från Italien. Haha. Var dessvärre dålig på att skriva ner detaljer just den gången och minns inte mycket mer än så.

I fredags låg fokus istället på USA och det blev inte mindre än sex viner då också: två vita och fyra röda. Först ut: Beringer Stone Cellars - en 79-kronors chardonnay från Napa. Det var lätt att känna igen pga ektonerna och nötigheten. Helt okej för det priset, dessutom. Sedan följde nyheten Gnarly Head (den vita nu alltså) där druvsorten blev lite trixigare: påminde nämligen både lite om gewürztraminer och om sauvignon blanc (i och med vaga svartvinbärstoner), men se där gick vi bet: det var nämligen viognier. Gott! Och 85 kronor är den väl värd.

Över till röda och faktiskt den röda Gnarly Head för 89:- med zinfandeldruva. En bra zinfandel, men både Cline och Robert Mondavis Woodbridge är bra mycket bättre. Som vin nummer fyra hittar vi Kenwood, en cabernet sauvignon från Sonoma County och strävast och robustast hittills. Eventuellt till en gräddig köttgryta, men mjae alltså. Från 165 spänn (!) till blott 99:- Jag vet inte ens om jag skulle pröjsa så mycket.

Vidare till en Fetzer-producerad merlot och givetvis då alltså betydligt lättare för sina 89 kronor. Mjee. Slutligen landar vi på ännu en zinfandel, även den från Sonoma, och den dyraste vi har, nämligen Seghesio för 175 och hela 15,5 % alkohol. Läcker! Testa gärna till grillat, f ö .

Påsken bjöd på en mängd nya viner från vårsortimentet, i form av portugisiska Picos de Couto för 88 (gott och rejält), lättsamma Palazzo för blott 49 (!) (riktigt bra för det priset), pinot noir i form av Delta (och den föll till o med mig i smaken!) för 119 och självklart en australiensisk shiraz vid namn Gurra Gurra Creek (ha!) för 89 (fruktig och helt okej, men ganska trist faktiskt).

En ny champagne för endast 199 slank visst ner också: Massé. Bra och ekologisk, men man skulle nog lika gärna kunna ha nöjt sig med ett franskt mousserande för 99. Så det så. Samt Sigtunas påsköl till påskbordet (både easter och red ale var riktigt smaskiga) med sällskap av Mikkellers Jackie Brown, som jag älskade.

Påsken avslutades med en liten oskyldig försmak på junis Alsaceresa i och med tre små vita viner därifrån: Gustav Lorentz gewürztraminer, Jules Mullers riesling och Schlumberger Les Princes Abbés. Folk föll till höger och vänster främst för de dyrare varianterna och rieslingen sågades ganska totalt. Schlumberger var grym, men jag diggade Gustav också. Kan knappt bärga mig tills jag får dricka de ädla druvorna väl på plats i Frankrike!

Whisk(e)yprovningar mer därtill




F ö fick jag de här jättefina whisk(e)yglasen från Glencairn i försenad födelsedagspresent av mina älskade bröder.

Tisdag den 2a mars höll jag i en whisk(e)yprovning för ett sällskap civilingenjörer och torsdagen den 25e höll jag i ytterligare en för en annan grupp med med en annan inriktning. Vissa sorter behöll jag och vissa byttes ut. I grund och botten kändes det roligt att få gå igenom och prata om olika länders olika typer av whisk(e)y, så jag lät dem testa 6 olika sorter från 6 olika länder.

Från Kanada: Seven Oaks Canadian för 219:- (första gruppen) och Royal Canadian för 207:-. Från USA: Wild Turkey 101 för 349:- och Maker's Mark för 359. Från Irland: Bushmills Malt för 339 och Greenore för 349. Från Sverige: Mackmyras Den Första Utgåvan för 498. Från Japan: Nikka-producerade Yoichi för 549:- och Suntorys Yamazaki för 529. Från Storbritannien (och Skottland): Islay-jätten och klassikern Laphroaig 10 years för 419:-.

Whisk(e)y görs på tre saker: vatten, jäst och spannmål. Vilka spannmål är det som avgör vilken typ av whisk(e)y (och från vilket land) man talar om. Korn = single malt-sorter, som görs överallt, men helt enkelt endast innehållet korn. Grainwhisk(e)y = whisk(e)y gjord på alla övriga spannmål (läs: vete, havre, råg, ris och majs). Blended whisk(e)y = en blandning av single och grain.

Angående stavningen: whisky kommer från Storbritannien, Sverige och Japan. Whiskey kommer från Irland och USA och Kanada (för att krångla till det hela) använder sig av båda.

Kanada är känd för sin Ryewhisk(e)y, alltså whisk(e)y gjord på råg. De är lätta, örtiga och fruktiga, med vaniljtoner. USA är känt för sin Bourbon (= majswhiskey - minst 51 % , främst från Kentucky, but it doesn't have to be), men tillverkar även andra sorter. Ekfaten får endast användas en gång och säljs sedan vidare overseas. Faten rostas o karamelliseras, därav den brända, söta tonen i smaken och man använder även karamellfärg för att få sin bourbon riktigt mörkbrun.

På Irland har man ovanligt få destillerier: blott 3 stycken, men de producerar en 25-30 olika sorter var. Dessutom destillerar man sin whiskey hela tre gånger, till skillnad från andra länder, där man nöjer sig med två. Generellt är whiskeyn här betydligt fruktigare och lättare än den från Storbritannien, men det finns undantag i form av Connemara, som är en rökig irländsk whiskey.

I Sverige bestämde sig 8 civilingenjörer i slutet av 90-talet för att försöka göra whisky i Sverige och det gick så bra så. Nu över tio år senare är framgången total och man satsar även på rökigare varianter. Vid sidan av Mackmyra har en ny producent startat upp (se: Spirit of Hven) och fler lär dyka upp inom kort.

Japansk whisky är en av de få som tål att jämföras med de skottska, rökiga jävlarna: Yoichi, t.ex. Ländernas natur påminner om varandra och Japan har kommit upp sig främst de senaste tio åren, trots att de producerat whisky sedan 1920-talet (!). Personligen är jag såld och ser fram emot att få testa många fler japanska varianter. Yamazaki är också god, men slår inte lika hårt och faller in under kategorin "bra, men inte Skottland".

Vad är det då som är så speciellt med just Skottland? Jo. Torven. Skottland producerar visserligen massor utav fruktiga, lättare sorter de också, men är främst känd för sina rökiga: huvuddelen från ön Islay (där jag var i somras: se här). Kornen (för i de rökigas fall handlar det om single malt-whisky) blöts, gror och torkas med torv och blir till s k malt. Och smakar jod, tjära och mineraler. Smaskens, inte sant?

Vad gäller provningarna så var det en del som inte testat på Mackmyra förut och tyckte det var väldigt intressant (även om, som jag nämnt förut, just Den Första Utgåvan inte alls är det bästa de har åstadkommit) och de flesta föll för Laphroaig. Även Yoichi och Greenore gick hem, lite beroende på tycke och smak - of course.

I övrigt vad gäller whisk(e)y så blev det The Glenlivets Nàdurra 16 years under påsken. Ingen Laga, men gott ändå. Har även lite ångest för att jag aldrig lyckades testa den nya franska (!) Armorik de Bretagne Single Malten som släpptes till Påsk och fått oväntat bra kritik. Nåväl. Man vet aldrig vad som händer...

torsdag 11 mars 2010

Det beska i Amarone


Nu så. Fredagen den 26e var jag på Amaroneprovning. Vi testade 5 olika, varav en visade sig vara en ripasso (dvs gjord på Amaronerester - de redan använda torkade druvorna), närmare bestämt min kära Monti Garbi. Mycket god (och prisvärd), men som sagt. Ingen Amarone.

För att få koll på budgetvarianterna (om man nu kan kalla en flaska för 175 spänn för budget...) var Capitel de'Roari först ut och trots sina 15 % (Amaroneviner är alkoholstarka och ligger mellan 14 och till och med så mycket som 17 %) var den både mildare och mindre sträv än de övriga. Ska man ändå dricka Amarone och ändå spendera runt 200 är det absolut värt att lägga på en 20 och köpa Alpha Zeta (ja, officiellt heter den kort och gott A Amarone) för 199:- istället. Den är eldigare och väldigt tydlig i sina olika drag (vanilj, körsbär, kaffe). Mums!

Den klassiska Tommasin för 269 är givetvis bättre; äldre, fatigare och den sticker ut. Bäst var nog ändå Zenato, för 379, och en alkoholhalt på 16,5. Sanslöst fyllig och alldels underbar.

Amarone (som är ett vin och inget distrikt eller druva) kommer från italienskans amaro, som betyder beska, men det givetvis finns där sötma också. Man torkar som sagt druvorna, i 100-120 dagar och sedan lagras vinet i 24-36 månader. Därefter rekommenderas absolut vidare, privat lagring.

Det är en krånglig process att torka druvor och många angrips av ädelröta. Därför förlorar man ofta en stor del av skörden; därav priset (samt ryktet, naturligtvis). Det görs i Valpolicella och druvorna är vanligtvis corvina veronese, rondinella och molinara (även osoleta är vanligt).

Det är inget förfestsvin, utan bör avnjutas lite i taget, gärna till lite robustare mat (vilt), samt hårdostar och eventuellt choklad och det tar lite tid att vänja sig vid den speciella och rejäla smaken.

måndag 22 februari 2010

Rioja och alldeles underbar öl


Riojaprovningen gick hyfsat. Jag valde ut två crianzor, två reservor och två gran reservor, men vem som tyckte bäst om vad tycktes oerhört individuellt. Det finns två missförstånd vad gäller Rioja: att det är en typ av vin (till och med en druva) och att indelningarna jag nämnde ovan endast har att göra med kvalitet. För att reda ut detta: Rioja är ett område och indelningarna har främst att göra med lagring och är olika vinstilar. Vissa föredrar tydligare drag av ek, medan andra föredrar en fruktigare variant och därför uppskattar en crianza betydligt mer än en gran reserva.

Crianzor är kända för att vara de typer av vin från Rioja som är lättast att lära sig att tycka om. De lagras i två år, varav ett på fat. Reservor och gran reservor lagras i minst 3 respektive 5 år, varav minst 1 respektive 2 år på fat. De är betydligt mer nyanserade och utvecklade. Det finns en baskategori också, som kallas cosecha eller vino jóven (årgång/sort eller ungt vin), som vanligtvis inte lagras alls.

Området i sig delas upp i tre: Rioja Alavesa, Rioja Alta och Rioja Baja/Oriental. Tempranillo är den vanligaste druvan generellt, men främst i Alavesa, medan Garnacha odlas främst i Baja, där klimatet också är betydligt varmare pga att Atlantens svalare vindar inte når ända dit, som med de övriga. Namnet tempranillo kommer från spanska 'temprano', som betyder tidig och syftar på att druvan mognar tidigt och därmed också skördas tidigt.

Man gör även vita viner i Rioja (som vita El Coto, t.ex.), men de utgör endast en sjundedel och är uppenbarligen inte alls lika vanliga.

Whisk(e)yprovningen med teknologerna kommer att ske om lite drygt en vecka. De ska få testa 6 olika sorter från 6 olika länder and I can't wait.

I lördags blev jag bjuden på en alldeles fantastisk öl och hade nog en av de bästa ölupplevelserna i mitt liv. Det ni. Vi snackar Brooklyn-producerade Black Ops. Lagrad som champagne, dvs en andra gång på flaska, och innan dess på bourbonfat. En stout med oerhört små, fantastiska bubblor och tydliga drag av kaffe, choklad och, naturally, bourbon. Hur gott som helst. Dock 750 ml för 230 spänn (!) och dessvärre är den inte helt lätt att få tag på. Ska ni lyckas får ni skynda, skynda.

torsdag 4 februari 2010

Halvtorra vita och nytt system


Av någon underlig anledning har jag blivit kassare än kassast på att uppdatera här. Vilket fortfarande är underligt, eftersom det inte finns något annat på denna jord jag brinner mer för än just alkoholhaltiga drycker. Så sunt som det är sagt. Haha. Men nu så.

I tisdags förra veckan hade jag vinprovning med ett gäng brudar och vi drack både halvtorrt och torrt vitt vin, följt av mjukt och bärigt, fruktigt och smakrikt och kryddigt och mustigt rött. Inte en ideal kombo, egentligen, men nog så lärorik för damerna ändå. Och det som stack ut mest var faktiskt det vita, halvtorra. Allt enligt planen. Den har gått på 199, men är nu på rea (blott 159) och smakerna sticker ut som inget annat. Schloss Lieser Brauneberger Juffer Sonnenuhr, alltså. Och både den våta stenen och vingummina utmärker sig (jag skojar inte ens nu, även om jag älskar dessa bisarra smakbeskrivningar. Här stämmer det!). Annars blev det vanligare varianter, som ett vitt från Macon-Villages, Beaujolais Noveau, Peter Lehmann The Barossa Shiraz och Monti Garbi Ripasson.

Den 2a mars ska jag hålla i en whisk(e)yprovning för ytterligare en studentorganisation, som firar 10 år och därför vill ha sorter lagrade i just 10 år som tema. Alltid bra med något att gå på. Det ska verkligen bli hur kul som helst! Att lära (säkerligen) unga män om whisk(e)y som feminin brutta kan aldrig skada och gör säkert litervis med nytta för folks fördomar och generaliseringar i allmänhet. Så det så. Jag återkommer givetvis angående vilka sorter det blir.

Systembolaget har f ö gjort om det här med månadsnyheterna lite grann. De släpps inte varje månad, utan lite mer sällan, men stannar också kvar längre. Första omgången kom i måndags och blir kvar tills i april-maj. Det främsta temat är pinot noir (ack, ve, vad ska jag nu dricka!?) och tyska vitvinare, men det finns ett riktigt bra undantag i form av Chateauneuf du papen Bosquet des Papes för 245 spänn. Köp, köp säger jag bara. Den försvinner med all världens hastighet. Själv tänker jag se till att hugga en Dr Loosen-producerad halvtorr för 129, för de går också som smör. Gör det ni också. I highly recommend it.

torsdag 21 januari 2010

Gott nytt vinår


God (sen) fortsättning på er, kära vinnördar. Det har visst tagit ett bra tag för mig att ta mig för att uppdatera. Inte är det pga utebliven alkoholkonsumtion heller (fattas bara!), utan snarare ren och skär lathet. Do forgive me.

Våren tycks full av vinprovningsuppdrag, vilket glädjer mig, även om jag tyvärr precis fick tacka nej till ett av de mest spännande: en dagsaktivitet med vinkunskap menad att äga rum före kvällens bal en lördag i mars (därikring jag dessvärre fyller år och befinner mig på annan ort). Trist, men inte mycket att göra åt. Redan på tisdag är det i alla fall dags för den första och om bara ett par veckor ska jag hålla i en riojaprovning på jobbet. Good times!

André Clouets roséchampagne som jag drack på nyårsafton var både god och prisvärd (319) och rekommenderas varmt. Ett rödvin som har lyckats sticka ut på sistone är australiensiska Fox Creek Red Baron för 109. Visserligen shiraz från down under, men inte från Barossa, och den är riktigt, riktigt bra. Fruktig, full av björnbär och lakrits (fänkål) och väldigt min stil.

Pinot noiren blev underbar till annandagens (faktiskt) kalkonmiddag, min Lagavulin -91 var mycket uppskattad, glöggen är sedan länge uppdrucken och utkastad och några nya viner har tagit plats i mitt vinställ. Jag borde införskaffa några fler i helgen.

På återseende.