Toscana, USA, Alsace och lite annat

Jag tänkte passa på att slänga ner några rader angående provningar jag har varit på den senaste tiden.

I mars månad var det dags för italienska Toscana och vi testade fyra olika röda och två vita, söta, varav det ena vi föll pladask för: Ruffino Serelle. 129 kronor, från Chianti (som är ett distrikt i regionen Toscana - bara för att reda ut begreppen) och helt underbart. Testa till äppelkaka, för sjutton! Yum! Även röda Piccini slank ner därifrån och var helt okej. Inte riktigt my cup of tea, dock, och go figure för blott 75 kronor och dessutom från Italien. Haha. Var dessvärre dålig på att skriva ner detaljer just den gången och minns inte mycket mer än så.

I fredags låg fokus istället på USA och det blev inte mindre än sex viner då också: två vita och fyra röda. Först ut: Beringer Stone Cellars - en 79-kronors chardonnay från Napa. Det var lätt att känna igen pga ektonerna och nötigheten. Helt okej för det priset, dessutom. Sedan följde nyheten Gnarly Head (den vita nu alltså) där druvsorten blev lite trixigare: påminde nämligen både lite om gewürztraminer och om sauvignon blanc (i och med vaga svartvinbärstoner), men se där gick vi bet: det var nämligen viognier. Gott! Och 85 kronor är den väl värd.

Över till röda och faktiskt den röda Gnarly Head för 89:- med zinfandeldruva. En bra zinfandel, men både Cline och Robert Mondavis Woodbridge är bra mycket bättre. Som vin nummer fyra hittar vi Kenwood, en cabernet sauvignon från Sonoma County och strävast och robustast hittills. Eventuellt till en gräddig köttgryta, men mjae alltså. Från 165 spänn (!) till blott 99:- Jag vet inte ens om jag skulle pröjsa så mycket.

Vidare till en Fetzer-producerad merlot och givetvis då alltså betydligt lättare för sina 89 kronor. Mjee. Slutligen landar vi på ännu en zinfandel, även den från Sonoma, och den dyraste vi har, nämligen Seghesio för 175 och hela 15,5 % alkohol. Läcker! Testa gärna till grillat, f ö .

Påsken bjöd på en mängd nya viner från vårsortimentet, i form av portugisiska Picos de Couto för 88 (gott och rejält), lättsamma Palazzo för blott 49 (!) (riktigt bra för det priset), pinot noir i form av Delta (och den föll till o med mig i smaken!) för 119 och självklart en australiensisk shiraz vid namn Gurra Gurra Creek (ha!) för 89 (fruktig och helt okej, men ganska trist faktiskt).

En ny champagne för endast 199 slank visst ner också: Massé. Bra och ekologisk, men man skulle nog lika gärna kunna ha nöjt sig med ett franskt mousserande för 99. Så det så. Samt Sigtunas påsköl till påskbordet (både easter och red ale var riktigt smaskiga) med sällskap av Mikkellers Jackie Brown, som jag älskade.

Påsken avslutades med en liten oskyldig försmak på junis Alsaceresa i och med tre små vita viner därifrån: Gustav Lorentz gewürztraminer, Jules Mullers riesling och Schlumberger Les Princes Abbés. Folk föll till höger och vänster främst för de dyrare varianterna och rieslingen sågades ganska totalt. Schlumberger var grym, men jag diggade Gustav också. Kan knappt bärga mig tills jag får dricka de ädla druvorna väl på plats i Frankrike!

Whisk(e)yprovningar mer därtill

F ö fick jag de här jättefina whisk(e)yglasen från Glencairn i försenad födelsedagspresent av mina älskade bröder.

Tisdag den 2a mars höll jag i en whisk(e)yprovning för ett sällskap civilingenjörer och torsdagen den 25e höll jag i ytterligare en för en annan grupp med med en annan inriktning. Vissa sorter behöll jag och vissa byttes ut. I grund och botten kändes det roligt att få gå igenom och prata om olika länders olika typer av whisk(e)y, så jag lät dem testa 6 olika sorter från 6 olika länder.

Från Kanada: Seven Oaks Canadian för 219:- (första gruppen) och Royal Canadian för 207:-. Från USA: Wild Turkey 101 för 349:- och Maker's Mark för 359. Från Irland: Bushmills Malt för 339 och Greenore för 349. Från Sverige: Mackmyras Den Första Utgåvan för 498. Från Japan: Nikka-producerade Yoichi för 549:- och Suntorys Yamazaki för 529. Från Storbritannien (och Skottland): Islay-jätten och klassikern Laphroaig 10 years för 419:-.

Whisk(e)y görs på tre saker: vatten, jäst och spannmål. Vilka spannmål är det som avgör vilken typ av whisk(e)y (och från vilket land) man talar om. Korn = single malt-sorter, som görs överallt, men helt enkelt endast innehållet korn. Grainwhisk(e)y = whisk(e)y gjord på alla övriga spannmål (läs: vete, havre, råg, ris och majs). Blended whisk(e)y = en blandning av single och grain.

Angående stavningen: whisky kommer från Storbritannien, Sverige och Japan. Whiskey kommer från Irland och USA och Kanada (för att krångla till det hela) använder sig av båda.

Kanada är känd för sin Ryewhisk(e)y, alltså whisk(e)y gjord på råg. De är lätta, örtiga och fruktiga, med vaniljtoner. USA är känt för sin Bourbon (= majswhiskey - minst 51 % , främst från Kentucky, but it doesn't have to be), men tillverkar även andra sorter. Ekfaten får endast användas en gång och säljs sedan vidare overseas. Faten rostas o karamelliseras, därav den brända, söta tonen i smaken och man använder även karamellfärg för att få sin bourbon riktigt mörkbrun.

På Irland har man ovanligt få destillerier: blott 3 stycken, men de producerar en 25-30 olika sorter var. Dessutom destillerar man sin whiskey hela tre gånger, till skillnad från andra länder, där man nöjer sig med två. Generellt är whiskeyn här betydligt fruktigare och lättare än den från Storbritannien, men det finns undantag i form av Connemara, som är en rökig irländsk whiskey.

I Sverige bestämde sig 8 civilingenjörer i slutet av 90-talet för att försöka göra whisky i Sverige och det gick så bra så. Nu över tio år senare är framgången total och man satsar även på rökigare varianter. Vid sidan av Mackmyra har en ny producent startat upp (se: Spirit of Hven) och fler lär dyka upp inom kort.

Japansk whisky är en av de få som tål att jämföras med de skottska, rökiga jävlarna: Yoichi, t.ex. Ländernas natur påminner om varandra och Japan har kommit upp sig främst de senaste tio åren, trots att de producerat whisky sedan 1920-talet (!). Personligen är jag såld och ser fram emot att få testa många fler japanska varianter. Yamazaki är också god, men slår inte lika hårt och faller in under kategorin "bra, men inte Skottland".

Vad är det då som är så speciellt med just Skottland? Jo. Torven. Skottland producerar visserligen massor utav fruktiga, lättare sorter de också, men är främst känd för sina rökiga: huvuddelen från ön Islay (där jag var i somras: se här). Kornen (för i de rökigas fall handlar det om single malt-whisky) blöts, gror och torkas med torv och blir till s k malt. Och smakar jod, tjära och mineraler. Smaskens, inte sant?

Vad gäller provningarna så var det en del som inte testat på Mackmyra förut och tyckte det var väldigt intressant (även om, som jag nämnt förut, just Den Första Utgåvan inte alls är det bästa de har åstadkommit) och de flesta föll för Laphroaig. Även Yoichi och Greenore gick hem, lite beroende på tycke och smak - of course.

I övrigt vad gäller whisk(e)y så blev det The Glenlivets Nàdurra 16 years under påsken. Ingen Laga, men gott ändå. Har även lite ångest för att jag aldrig lyckades testa den nya franska (!) Armorik de Bretagne Single Malten som släpptes till Påsk och fått oväntat bra kritik. Nåväl. Man vet aldrig vad som händer...